Organiska och icke organiska mineraler

Mineraler är avgörande för kroppens funktioner – från enzymaktivitet och energiproduktion till benhälsa och immunförsvar. I diskussioner om kosttillskott dyker ofta begreppen organiska och icke-organiska mineraler upp. Men vad betyder skillnaden egentligen, och spelar det någon roll för hur väl kroppen kan ta upp dem?

Vad är skillnaden?

I detta sammanhang betyder organiska mineraler att mineralet är bundet till en organisk molekyl, ofta en aminosyra eller annan kolbaserad förening (t.ex. kelaterade former). Icke-organiska mineraler är vanligtvis salter, oxider eller karbonater – former som ofta kommer från bergarter eller tillverkas syntetiskt.

Vetenskapen visar att formen på mineralet har betydelse för biotillgängligheten, dvs hur stor andel som faktiskt absorberas och kan användas av kroppen.

Biotillgänglighet – det som spelar roll

Upptaget av mineraler påverkas av flera faktorer:

• Mineralets kemiska form
• Andra ämnen i kosten
• Magsyrans styrka
• Individuella faktorer som ålder och tarmhälsa

Många studier visar att kelaterade och organiskt bundna mineraler ofta har högre biotillgänglighet än vanliga oorganiska salter. De är bättre skyddade mot oönskade interaktioner i mag-tarmkanalen och kan tas upp via flera vägar.

Växternas roll

Växter tar upp mineraler från jorden i oorganisk form och binder dem till organiska föreningar. När vi äter växtbaserade livsmedel får vi ofta mineraler i en form som kroppen har lättare att hantera. Detta förklarar varför mineraler från växtkällor i många fall visar god absorption.

Samtidigt kan växter innehålla ämnen som hämmar upptag (t.ex. fytater), så det är inte alltid svartvitt. Även animaliska källor kan ge bra biotillgänglighet för vissa mineraler när kosten är väl sammansatt.

Exempel: Dolomit och bergbaserade mineraler

Dolomit är en bergart som används som källa till kalcium och magnesium. Absorptionen från sådana källor kan vara lägre och mer variabel jämfört med mer lösliga former som citrat eller kelaterade mineraler. Detta beror bland annat på att karbonater kräver tillräcklig magsyra för att lösas upp. Hos personer med låg magsyraproduktion blir upptag från stenbaserade mineraler ofta sämre.

Oorganiska mineraler från berg kan ändå bidra till att täcka brister, men de är inte alltid lika effektiva som mer biotillgängliga former.

Sammanfattning – en nyanserad bild

• Formen på mineralet spelar roll för hur väl det tas upp.
• Kelaterade och växtbaserade former har i många studier visat bättre biotillgänglighet än traditionella oorganiska salter.
• En väl sammansatt kost – oavsett om den är varierad med grönsaker, nötter och frön eller baserad på animaliska produkter (t.ex. carnivore) – är grunden för ett bra mineralintag. I dagens jordbruk kan dock vissa jordar vara utarmade, vilket gör att både djur och människor ibland behöver tillskott för att täcka behovet.

Kosttillskott blir därför ett viktigt komplement för många. I de fallen kan valet av form (kelaterad, växtbaserad eller oorganisk) påverka hur effektivt behovet täcks.

EFSA och andra myndigheter är restriktiva och kräver stark evidens innan de godkänner specifika påståenden. Det betyder att det ibland finns en klyfta mellan vad enskilda studier visar och vad som officiellt får sägas i marknadsföring.

Den bästa strategin är att välja kost och eventuella tillskott efter individuella behov och preferenser – gärna i former som kroppen har lätt att ta upp.

OBS: Rawsome Life förespråkar en helhetssyn på naturlig hälsa och välbefinnande. Kroppens förmåga att må bra beror på en kombination av kost, näring, livsstil och miljöfaktorer. Inga anspråk på att bota eller förebygga sjukdomar är avsedda eller underförstådda.

– Se mer på: Mineraltillskott